Tre snabba frågor till Ann-Marie Markström och Ann-Charlotte Münger

Hur fick ni idén till att skriva boken och varför var det viktigt att skriva den?

Boken bygger på ett forskningsprojekt som handlade om hur förskolans och skolans personal identifierar och responderar på våld inom familjen.

I projektet intervjuade vi förskollärare, lärare, specialpedagogisk personal, skolkuratorer, skolpsykologer, rektorer och socialarbetare som möter barn och unga som lever med våld i hemmet. Studiens frågor handlade om förskole- och skolpersonalens kunskaper, erfarenheter och uppfattningar när det gäller att identifiera, hantera och stödja barn och ungdomar som lever med en våldsproblematik i hemmet. Vi var också intresserade att undersöka relationen mellan förskola/ skola och socialtjänst.

Vad har varit er ambition med boken, vad vill ni förmedla? 

Våld i nära relationer drabbar många barn och unga och att utsättas för våld inom familjen innebär att man som barn ser och hör våldet men också känner av hotfulla situationer i familjen.

Kunskapen om barn som upplever våld är bristfällig inom många olika yrkesgrupper som möter barn och unga på daglig basis, inte minst inom förskola och skola. Förskola och skola är viktiga arenor i arbetet för att identifiera och hantera den här problematiken. Syftet med boken är att dels bidra med kunskaper inom området och dels stimulera förskole- och skolpersonal att agera för att ha en handlingsberedskap för att kunna identifiera och stödja dessa barn i sin verksamhet.

Vilka tankar eller lärdomar vill ni att läsarna ska ta med sig efter att ha läst er bok?

• Betydelsen av att identifiera och agera när det gäller dessa barn.
• Att läsaren reflekterar och tar till sig kunskap om vilka konsekvenser våld i hemmet kan få på kort och lång sikt.
• Boken kan fungera som en utgångspunkt för diskussioner i arbetslag i förskolor och skolor för att öka handlingsberedskapen såväl på organisations- och skolnivå som hos enskilda professionella. Genom att arbeta proaktivt med dessa frågor finns dels möjligheter att bättre kunna identifiera och stödja dessa barn, men också att själv få stöd i en både känslomässigt och svår arbetsuppgift.