Extra anpassningar i skolan – från fluffigt till konkret

Intervju med Hanna Rondahl

Hur ska jag arbeta för att alla mina elever ska nå sina mål oavsett förutsättningar? Utan en tydlig process för hur extra anpassningar ska genomföras i skolan blir det lätt rundgång mellan lärare, specialpedagoger, elevhälsoteam och rektor. I boken Extra anpassningar – vems ansvar? beskriver Hanna Rondahl hur en tydlig arbetsgång kan hjälpa både lärare och elever.

I kapitel tre, paragraf fem, i skollagen står: ”Om det kan befaras att en elev inte kommer att uppfylla de betygskriterier (…) som minst ska uppfyllas ska eleven skyndsamt ges stöd i form av extra anpassningar inom den ordinarie undervisningen.” Men vad betyder det?

– Skollagen definierar inte exakt vad extra anpassningar är och säger inget om hur de ska genomföras, och det skapar problem. Anpassningarna riskerar att bli godtyckliga och bara lärarens ansvar, säger Hanna Rondahl, samordnande specialpedagog och författare.

Hanna har själv lång erfarenhet av att arbeta med elever som behöver extra stöd i skolan. Redan under sin utbildning till lärare förstod hon att det var specialpedagogik hon ville syssla med.

– Jag sökte extrajobb och hamnade i förorten som resurslärare. Där satte de mig i ett eget rum med en stationär dator och skolans alla elever med behov av stöd och sa ”varsågod!”.

Hon insåg ganska snabbt att systemet med anpassningar inte fungerade på skolan.

– Många av eleverna jag mötte var vilsna och osäkra, de hade ingen självkänsla när det gällde skolan, och det var tydligt att lärarna gärna vill att ”någon annan” skulle ta hand om problemet, berättar hon.

Någonannanismen

Hanna kallar det ”någonannanismen”. Bristen på konkretisering av vad, hur och av vem extra anpassningar ska genomföras gör att det kan kännas övermäktigt för lärare att förstå, orka och hinna. Då är det lätt att skjuta över jobbet till någon annan.

– Extra anpassningar har blivit en stor frustration för att ingen verkar veta vad det är. Och de som drabbas hårdast är eleverna med stora stödbehov som riskerar att bli utan betyg och utbildning.

Lösningen menar Hanna, är samverkan tvärprofessionellt i att både upptäcka, formulera och utföra insatser. För att det ska fungera måste skolan bli bättre på att strukturera upp och sätta tydliga rutiner: vem gör vad, när och hur, och hur följer vi upp effekten av anpassningarna? Och att våga vara petig i hur arbetsgången ska vara.

– Upplever man som lärare att det inte fungerar på skolan tycker jag att man ska lyfta frågan med rektor och elevhälsoteam, men inte göra det enbart utifrån ett känsloläge ”jag hinner inte, jag orkar inte”, utan i stället utgå ifrån konkreta fall där enskilda elever hamnar i kläm för att det inte finns en tydlig process.

Hon betonar att anpassningar är lärarens huvuduppdrag, men att det är rektorns ansvar att ge organisatoriskt stöd, så att arbetet blir systematiskt och tvärprofessionellt.

– Mitt tips är: krångla inte till det! Gör det konkret, tänk utifrån effekt. Och det allra viktigaste: prata med eleverna. Ofta har de själva koll på vad de behöver hjälp med.